märkligt

har inte riktigt kunnat föreställa mig hur livet skulle bli efter minigrisen kommit ut. det är något som inte går att förbereda sig på eftersom det är en helt ny upplevelse och man har egentligen inte så mycket att jämföra med. man har ju fått höra ett och annat om hur det brukar vara, och ett och annat välmenande råd som skulle fungera i specifika situationer.

alla är unika personligheter och hanterar saker och ting på olika sätt. jag har inte funderat så mycket över hur jag skulle hantera föräldraskapet innan, eftersom jag visste att jag med största sannolikhet skulle ha fel. det går liksom inte att förbereda sig på hur man skulle känna när man ligger där med ett knyte på magen.

de senaste veckorna har jag varit ganska lugn och laid back. har liksom haft koll på läget, på ett bra sätt, och inte hetsat upp mig i onödan. jag lever numera ganska mycket efter mottot att allt löser sig på ett eller annat sätt. det underlättar rätt mycket att inte ha några större förväntningar, för oftast stämmer de aldrig med hur saker och ting blir i slutändan ändå. förväntningar skapar besvikelser, och det är väl det sista man vill förknippa med sin första tid som förälder.

jag har under graviditeten nojat över grejer som visat sig för min del vara helt ogrundade, för det är saker som i nuläget inte rör mig i ryggen. vissa dagar känner jag mig lite onormal eftersom jag inte passar in på normen över hur man "ska" bete sig under en graviditet/förlossning/som förälder.

som att lättvindligt efter tre veckor lämna mitt barn hos mormor och morfar för att åka ut och övningsköra. tills vi kom till ica och jag kom på att det var helt sjukt att inte ha med henne, för så har det ju varit varje dag sen hon kom. det var nåt som fattades. insikten om att det inte längre bara är jag och M, utan det är HON, jag och M.

jag har en egen familj nu. på riktigt.

och så lipar man lite.